Konkreta tips för ökad läsförståelse.

På Forskning.se skriver Mats Myrberg under rubriken ”Hur stöttar vi elever med dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter?”

Jag läser och funderar över hur jag kan använda mig av dessa tips på alla elever i klassen.

Några konkreta tips för läs- och skrivpedagogik vid dyslexi:

  • Sätt in tidiga insatser — inte minst för att förebygga negativ självbild
  • datorbaserat stöd med enkla programvaror är värdefullt
  • upprepad högläsning ger bra träning + avslöjar svåra trösklar
  • ge extra tid och omsorg
  • träna elever att ta risker för att uppnå känslan ”jag kan”
  • försök skapa upplevelser av utmaning och behärskning — eleven bör tränas att möta sina egna svagheter för att också kunna uppleva känslan av behärskning
  • läslust bör vara  både ett mål och ett medel — läraren måste tillämpa annorlunda pedagogik för läslust med målet att skapa läslust som bygger på elevens personliga intressen
  • genom kompenserande hjälpmedel kan eleven arbeta både på och över sin egentliga förmåga
  • uppmärksamma och förstå elevens strategier
  • Bli inte fixerad vid en metod
  • ge en-till-en-undervisning
  • avsätt de skickligaste lärarna till arbete med de sämst rustade eleverna
  • bedöm alltid respektive elevs optimala utmaningsnivå
  • följ upp och utvärdera verksamheten
  • systematisera samarbetet mellan klassläraren och specialläraren
  • anpassa om möjligt organiserandet av undervisningen efter klasstorleken
Publicerat i Bilder | Lämna en kommentar

Att subplotta eller icke subplotta det är frågan

Sitter och skriver. Och stryker.
Ska min historia berättas ur fler än ett perspektiv? Och hur vet man vad som blir bäst?
Från början var jag helt inne på att historien skulle berättas två karaktärer.

Minna, min huvudperson, är den som leder historien framåt.
En pojke ska sedan få berätta om händelserna ur ett annat perspektiv. Ge en mer historisk bakgrund så att personerna som nämns kan få lite mer djup. Så hoppas jag i alla fall att det ska få bli.
Men så började jag också skriva ur Minnas pappas perspektiv. Då skulle man kunna få några fler svar om familjens bakgrund och uppväxt som kan ha betydelse för händelseutvecklingen. Dessutom blev jag lite nyfiken på karln!

Men tre olika perspektiv? Funkar det?
Egentligen tror jag att historien skulle fungera med enbart huvudpersonen som berättare.
Jag kan verkligen tycka om historier som berättas rakt upp och ner utan olika perspektivbyten hit och dit. Stör mig otroligt mycket på vissa författare ( t ex Kallentoft) som byter perspektiv i samma stycke och till synes utan tanke…?) Men å andra sidan kan det ju tillföra något…

Ett inlägg på Annelis blogg om just Subplots fick mig att börja fundera och nu vet jag faktiskt inte.

Antar att jag får skriva på och sedan stryka längre fram…

 

Publicerat i Mitt skrivprojekt | Märkt , , , | 6 kommentarer

Skrivarkurs

Är du inte sugen på att få lite inspiration?
En trevlig kurs med trevliga människor?? Skriva, skriva, skriva : )

Anmäl er till Lisa Bjärbos och Johanna Linbäcks skrivarkurs i Stockholm den 18-19 maj. Det finns fortfarande platser kvar och det hade ju varit trevligt att träffa några skrivarbloggare där.

Hoppa på vetja!

Ska vi skapa mästerverk...?

Ska vi skapa mästerverk…?

Publicerat i Bilder | 2 kommentarer

Det finns en bok för alla

Senaste numret av tidningen Skriva fick mig att skratta högt. Under rubriken ”Världens mest fantastiska böcker” presenteras ett litet urval böcker med minst sagt ganska udda bokideer…
Ibland kan man ju undra vad förlaget egentligen tänkte??

Här är kanske något att införskaffa till barnen

20130418-203704.jpg
Jag gillar underrubriken till Dead whales can’t wave back – and the Japanese are to blame…

20130418-203847.jpg

Publicerat i Böcker och Litteratur | Märkt , , | 2 kommentarer

Har vi glömt berättandet?

I mitt förra inlägg beundrade jag Stephen Kings förmåga att kunna berätta en historia och  Hanna gav mig en kommentar som fick mig att börja fundera en smula. Hon menade på att idag finns en trend inom skrivande som betonar gestaltning, vilket ibland kan vara en utmaning för läsaren och att det raka berättandet inte längre anses lika viktigt.

Kanske är det så att berättandet har glömts bort?  Det är inte så ofta jag hittar en bok som sveper mig med i en fantastisk historia och där det är berättelsen som står i fokus. Ofta diskuterar recensioner språk och tema – men berättelsen då?

Häromdagen stötte jag på en granne som också är lärare, som hade varit i Kenya i ett skolprojekt. Det han hade slagits av var hur viktigt det muntliga berättandet hade varit i klassrummet. Själv berättar jag alldeles för sällan historier för mina elever, trots att jag vet att de älskar att lyssna på just det. Har vi glömt hur man gör? Eller att man kan göra det?

Någon enstaka gång berättar jag sagor för mina barn. Det är inte ofta, men jag vet att de verkligen tycker om det och min pojke ber om att få höra samma historia om och om igen.
greatstory

Så jag slår ett slag för berättandet! Både det muntliga och det skriftliga.
Berättandet från A till B. Något som slukar en och där man längtar efter slutet.

Det vill jag kunna ; )
.

Publicerat i Böcker och Litteratur, Tankar och inspiration | Märkt , | 2 kommentarer

Att kunna berätta en historia

Eftersom jag sökt inspiration den senaste tiden gick jag till en av mästarna och en av mina gamla favoriter – Stephen King.
Tänkte att är det någon som kan skriva skräck och som kan hjälpa mig i mina beskrivningar är det väl gamle Stephen.
Det var nästa tjugo år sedan jag med viss frenesi plöjde hans böcker och började därför med den jag mindes som allra bäst (läs läskigast),  Jurtjyrkogården.

king Nu var det ju nästan tjugo år sedan jag läste en King-bok senast och jag måste erkänna att min smak kanske har förändrats en del sedan dess. De första kapitlen tänkte jag hela tiden

Tyckte jag verkligen det här var bra?!

Språket kändes väl enkelt och fyllt av nötta uttryck. Hans beskrivning av relationen mellan mannen och kvinnan i boken kändes unken och jag började så smått undra om jag  skulle lägga ner. Då ska man veta att jag väldigt sällan slutar läsa en bok innan den är utläst. Men den här hade jag ju ändå läst en gång. Kanske var den bra då, men det var den minsann inte nu…!

Men så läste jag lite till. Och lite till…och så blev jag fast. De sista hundra sidorna läste jag med exakt samma hetsiga iver som när jag var sexton.
För är det något Stephen King kan, så är det att berätta en historia. En förjäkla spännande sådan dessutom, där man anar vad som kommer hända och därför bara inte kan låta bli att fortsätta läsa eftersom ens fantasi fasar så inför hur det ska sluta. Han är dessutom en mästare på att beskriva vardagliga detaljer så att allt det hemska och övernaturliga helt plötsligt inte verkar så otroligt.
Som om det helt plötsligt, när jag sitter här vid datorn med barnen lekandes i trädgården, skulle knacka någon på dörren. Någon som visst har varit död en tid…

Men när det gäller det språkliga kan jag inte låta bli att undra.
Uppfattades Kings språk som klyschigt redan då (i början på 80-talet) eller åldras texten i en bok som det mesta runt om oss? Kanske var uttrycken nya då, men har  blivit uttjatade och trötta med tiden?
Eller var det bara en dålig översättning?

Oavsett vilket.
Jag vill också kunna berätta en historia på det där helt uppslukande sättet!

Publicerat i Böcker och Litteratur | Märkt , , , | 4 kommentarer

Five basic rules for living

“There are five basic rules for writing a novel… and nobody knows what they are”.

Det där citatet är skrivet av Somerset Mougham, citerat av Douglas Kennedy och snott av mig från Pernilla Alms blogg.
Tyckte att det kändes bra väcka min försummade blogg till liv med de där kloka orden. Delvis på grund av att det är precis så där jag har känt inför skrivandet den senaste tiden. Delvis på grund av att det är precis så där jag känt inför livet i allmänhet den senaste tiden.

”There are five basic rules for living…??”

Ja, jag har då ingen aning!
Hos mig finns i alla fall inga fungerande regler. Alldeles för mycket jobb på skolan har tvingat mig att minska ner på mycket annat – bloggande och skrivande – och skrivarinspirationen har totalt försvunnit.
Har inte haft ork. Eller lust.

Men tänk att det faktiskt var på just jobbet jag hittade tillbaka till inspirationen!
En elev sa till mig att mina kommentarer på hennes novell verkligen hade fått hennes novell att bli mycket bätte. Hon tyckte att skrivande hade blivit så mycket roligare.
Då tänke jag att mitt bloggande och skrivande faktiskt inte tar tid från jobbet.
Det gör mig ännu lite bättre på att vara svensklärare! Jag är bättre på att bedöma vad som funkar och inte funkar i en text. Jag kan lättare se vad som kan tas bort och vad som behöver läggas till och hur man kan ge konstruktiv feed-back.

Så nu ska jag skriva med gott samvete! Ja, jävlar vad jag ska skriva! Tillbaka till inspirationen!

Jag bloggar om hur det går… ; )

Publicerat i Tankar och inspiration | 2 kommentarer

Man finner tid på konstiga ställen

Sitter på akuten. Förra veckan lyckades jag trampa på något hemma och började blöda på hälen. Försökte plocka ut något litet som jag inte ens kunde se, men som gjorde förbenat ont! Tydligen misslyckades jag med det och kan nu inte gå på foten alls.

Så nu sitter jag här. Väntar. Och väntar. Jag är absolut inte prioritet ett här bland hostande barn och stönande pensionärer.

Jag läser mitt eget manus på mobilen som jag skickade till mig själv igår kväll efter några timmars skrivande. Bra att läsa i ett helt annat sammanhang och kanske gör det mig mer objektiv.
Vissa delar är faktiskt riktigt välskrivna, några mer stapplande (ok! Går att fixa till ganska lätt). Stämningen är genomgående obehaglig (bra!) .
Mitt problem är hur historien ska flyta mellan kapitlen. Att den hänger ihop och lockar till fortsatt läsning.

Fortsätter läsa medan andra i väntrummet bläddrar i ”Hänt i veckan” eller halvsover mot vännens axel.

Publicerat i Mitt skrivprojekt | 8 kommentarer

Långsamt framåt

Mitt manus lunkar på. Långsamt framåt.
Jag hinner ju inte skriva så mycket som jag vill men nu har jag i alla fall knattrat ihop 17000 ord, och det är ju ändå en bit på vägen.

Enda kruxet är att, även om jag inte skriver varje dag, så funderar jag… Hur ska jag börja det kapitlet? Ska jag berätta här att hon har drömt alltihop? Är det egentligen butlern som är mördaren? osv. osv.

Det är ju naturligtvis för att jag tycker att det är så kul och att mina karaktärer har bosatt sig inne i skallen på mig! Postitivt. Men det fanns ju ett krux någonstans. Det är att jag har lite för mycket tid till att fundera ut nya vinklingar och nya problem och nya hemligheter. Sedan vill jag gärna pressa in dem någonstans när jag väl sätter mig framför datorn.
Ja, så det kan ju bli lite för mycket av det goda kanske!?
Eller för mycket av det onda…

Men än så länge kör jag bara på. Skala av får jag göra senare.

Publicerat i Bilder | 3 kommentarer

Pretentious, moi?

Som författar-wannabie slukar jag bokrecensioner. Vare sig det är på kultur- och nöjessidorna i GP, på radions P1 eller på någon av de många bra bokbloggar som finns. Jag antar att det är nyfikenheten över vad som hyllas som läsvärt, vad som anses vara en intressant intrig eller ett vackert språk, som lockar mig. Jag vill ju suga åt mig. Lära mig!
Få reda på vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Men idag när jag läste Amelie Björcks recension i GP av Leif Holmstrands Tjuvklyftan fick jag ta mig en funderare.
Vad är egentligen syftet med en bokrecension?
Är det inte att berätta om en bok? Kort och gott det?

På kultursidorna verkar det handla mer om att lyfta fram recensentens språk än författarens.
Eller varför finns det en slags outtalad regel om att recensionerna ska vara akrobatikuppvisningar i form och stil?
Varför måste kulturjournalister  veckla in sig i långsökta metaforer eller tävla i antal bisatser?
Det jag vill är ju att få en känsla för boken, inte trassla in mig i journalistens språk och tvingas läsa om meningar eftersom de är skrivna på ett alldeles för omständligt vis.

Att skriva räknas kanske som en konstform.
Men svenska språket blir väl inte mer konstnärligt bara för att man krånglar till det?
Dessutom trodde jag, att om man skriver litteraturrecensioner för en tidning är man anställd som journalist, inte som poet eller konstnär?

Jag känner inte till Amelie Björck särskilt väl, och det är inte så att det hon har skrivit skulle vara bättre eller sämre än något annat. Men för mig blev hennes recension ännu ett exempel på de förväntningar som finns på kulturjournalister. Att de ska skriva mer pompöst och pretentiöst än allt annat som finns i tidningen.
Som om kultursidorna bara ska läsas av en liten och väl insatt elit.

Publicerat i Böcker och Litteratur | Märkt , , , , , | 7 kommentarer